Tysk teve lyfter fram svensk satsning på delning av patientdata

I Tyskland jobbar vårdgivare fortfarande mestadels på papper för att hantera patientinformation, provsvar, remisser och recept.

– Som läkare har du kanske ett litet journalsystem på din egen praktik, men det är inte kopplat till något annat. Du har ingen chans att se vad man gjorde på akutsjukhuset eller hos lungläkaren. Allt är separat, recept skrivs ut på papper och du ser inte vilka läkemedel någon annan har förskrivit, inga blodprov eller röntgensvar. Du har bara den information du får skickad med brev av din läkarkollega när patienten varit där, berättar Katharina Schmidt-Mende, specialist i allmänmedicin på Torsviks vårdcentral, Lidingö i Region Stockholm.

Hon har drygt 20 års erfarenhet som läkare, varav två år i Tyskland, fem år i Schweiz och 14 år i Sverige. När hon talar med vänner och kollegor i Tyskland uttrycker de ofta förvåning över synen på digitalisering och säkerhet i den svenska vården.

– Nu pågår arbete med en lagstiftning i Tyskland kring digital patientjournal, men motståndet är än så länge väldigt stort på grund av rädsla för dataintrång. Själv ser jag att det finns osäkerheter även i att ha patientuppgifter på papper och tycker att fördelarna med digitalisering överväger. När jag gör hembesök och har med min laptop behöver jag till exempel både id-kort och kod för att komma åt den digitala journalen. Dessutom loggas ju allt, så att det går att upptäcka om jag olovligen gått in i någons journal som jag inte haft vårdkontakt med, säger Katharina Schmidt-Mende.

Att de digitala stödsystemen är viktiga verktyg i hennes vardag var något hon lyfte fram när ett tyskt teveteam tidigare i våras besökte hennes vårdcentral. I inslaget berättas bland annat om nyttan med att kunna dela journaluppgifter digitalt och hur det används i patientmötet.

– Jag kan se att patienten var på akuten för två år sedan och röntgade foten. Det blir ett stöd för oss båda att komma ihåg vad som skett tidigare, när hon nu kommer till vårdcentralen med värk i en tå, säger Katharina Schmidt-Mende och sammanfattar sitt huvudbudskap till varför hon tycker digitaliseringen behövs:

– Det ska ju vara sjukvården som pratar ihop sig kring patienten, inte patienten som ska behöva bära information fram och tillbaka.
Detta ligger också i linje med den forskning hon bedriver parallellt med sitt kliniska arbete i hemsjukvården.

– Min forskning handlar om hur vi kan jobba smartare för att förbättra vården för multisjuka sköra äldre. Ju äldre man blir desto fler specialister träffar man på olika vårdnivåer. Då blir det ännu viktigare att hålla ihop och samordna informationen, säger Katharina Schmidt-Mende.

Med patientens samtycke går hon in i regionens journalsystem för att se vad som gjorts vid tidigare vårdkontakter. Om någon har varit på specialistsjukhus med annan huvudman eller kommer från en annan region använder hon sig av Nationell patientöversikt, NPÖ, för att ta del av delade journaluppgifter.

– Med den digitala informationsöverföringen behöver patienten inte själv redogöra för sin sjukdomshistorik. Det är särskilt viktigt i hemsjukvården där många äldre har kognitiv svikt. Då är det avgörande för patientsäkerheten att få en objektiv uppfattning om vad som gjorts, inte minst med tanke på läkemedel och recept – att man enkelt ser vem som har skrivit ut vad, poängterar Katharina Schmidt-Mende.

Bland fördelarna med digitalisering av information kring läkemedel lyfter Katharina Schmidt-Mende även fram olika typer av beslutsstöd som både sparar tid och bidrar till ökad patientsäkerhet, exempelvis genom att varna för problem med biverkningar vid vissa kombinationer.

– Tillgång till oberoende kunskapsstöd om till exempel läkemedel utifrån patientens behov bör bli en fri nyttighet i vården, säger hon. Det kräver investeringar i att utveckla och underhålla sådana kunskapsstöd med farmakologisk expertis i europeiskt samarbete.

Fortfarande ser hon också brister i att informationsöverföringen mellan en del system inte fungerar så smidigt som hon skulle önska. Ett exempel är att patientens läkemedelslista i journalsystemet inte synkar med systemet för dospaketerade läkemedel som de flesta av hennes hemsjukvårdspatienter har.

– Det gör att all inblandad vårdpersonal behöver göra ändringar på två ställen. Här väntar vi på en lösning för att undvika dubbeljobb och risk för fel. Det vore också bra att kunna utnyttja all information som samlas digitalt ännu mer för forskning. Än så länge är det väldigt krångligt att komma åt denna otroliga kunskapskälla, säger Katharina Schmidt-Mende och återknyter till sitt engagemang för multisjuka äldre.

Hon konstaterar att det finns utvecklingspotential inom flera områden för att bättre anpassa den digitala utvecklingen till äldres behov, men hejdar sig mitt i en mening och vill avslutningsvis framhålla hur långt Sverige ändå nått jämfört med exempelvis Tyskland:

– Det är alltid lätt att klaga, men huvudsakligen är det ju mycket som redan fungerar bra genom att jag får tillgång till information som samlats på olika platser – allt från blodprov och röntgensvar till anteckningar som visar hur kollegan på kardiologen har resonerat. För patienten känns det mycket tryggare om jag kan gå in och se vad andra läkare har sagt så att vi tillsammans kan resonera utifrån det.