Fem lärdomar från 25 års digitalisering i vården

Det traditionella sättet att avsluta ett besök på vårdcentral var under många år att läkaren överlämnade ett handskrivet recept till patienten. Idag är den gula papperslappen ett minne blott, och i Sverige tar de flesta för givet att det bara är att gå till vilket apotek som helst för att hämta ut sina läkemedel genom att legitimera sig.

Så var det inte vid millennieskiftet när Karina Tellinger arbetade i ett litet team som tillsammans med regioner och det då statligt monopolägda Apoteket fick i uppdrag att införa elektroniska recept i Sverige.

– En invändning vi stötte på från läkare var just signalvärdet i den handskrivna papperslappen – ”när jag lämnar över receptet vet patienten att vi är klara, hur ska det gå till om allt blir elektroniskt?” Det här glömmer man ofta bort. Att det handlar om rutiner men också förväntningar från patienten som måste hanteras när ny teknik ska införas, säger Karina Tellinger och sammanfattar sina insikter efter att ha jobbat 25 år med digitalisering i vården. 

En lärdom hon tar med sig från det tidiga nationella digitaliseringsprojektet med e-recept är att förändring tar tid. Det hon från början trodde skulle gå på två år tog i själva verket sex-sju år att genomföra.

– Men när ungefär 30 procent av alla recept i Sverige var elektroniska började konceptet sälja sig självt. Då ringde läkare till oss och sa att alla mina kollegor skickar e-recept och patienterna tycker jag är ålderdomlig, jag vill också kunna skicka elektroniskt. Det är en annan lärdom, att alla inte är ”early adopters” och alla är inte ”late bloomers” heller utan merparten ligger mitt emellan.

– Ibland är vi så fokuserade på att ta fram och utveckla en tjänst att vi tänker att alla måste älska den lika mycket som vi själva, men så är det ju inte. De flesta behöver både introduktion och uppföljning av hur befintliga tjänster fungerar i den egna verksamheten. Det är extra viktigt just nu med tanke på den ansträngda ekonomiska situationen, att vi får större användning och nytta av det vi redan har, säger Karina Tellinger.

Idag är över 99 procent av alla recept i Sverige digitala, vilket är unikt i världen enligt Karina Tellinger. Förutom inom läkemedelshantering sticker Sverige också ut på andra områden när det gäller digitalisering i vården, till exempel sjukvårdsupplysning och tjänsterna på 1177.se.

– När jag presenterar 1177 för delegationer från andra länder blir de både förvånade och imponerade över att privatpersoner på ett säkert sätt kan söka information, kontakta vården och få tillgång till sin journal via nätet. Det finns vissa aktörer i andra länder som också är duktiga, till exempel stora amerikanska vårdgivare – som kanske har lika många patienter som vi har invånare i Sverige. Men när det gäller nationellt fungerande lösningar är det vi och våra nordiska grannländer som ligger bäst till, säger Karina Tellinger och poängterar vikten av att regionerna tidigt gick samman för att genom Inera bygga upp den basinfrastruktur, Nationella tjänsteplattformen, där vårdgivare delar sin information till nytta för både invånare och profession.

De första e-tjänsterna på 1177 utvecklades under samma period som e-recepten tog form i början på 2000-talet. Med 20 års perspektiv på saken har Karina Tellinger ökad förståelse för att införandet av digitala lösningar behöver få ta sin tid:

– Det handlar ju om ändrade beteenden och relationer mellan individer som måste få sätta sig för att inte skapa oro. Men en viktig insikt är också att den tidiga digitaliseringen skapade en rad nya möjligheter inom både offentlig och privat sektor som vi inte kunde förutse från början. E-recepten har till exempel varit en förutsättning för att kunna utveckla de tjänster vi idag ser inom nätapotek och digitala vårdgivare.

Som digitaliseringsstrateg på SKR:s avdelning för vård och omsorg har Karina Tellinger stor nytta av att ha jobbat med digitalisering i välfärden från olika synvinklar. Sedan hon lämnade e-receptprojektet på statliga Apoteket 2006 har hon tagit sig an frågorna i allt från regeringsperspektiv på Socialdepartementet till leverantörsperspektiv på Microsoft. Under en period involverades hon också i utvecklingen av ett journalsystem och på Inera var hon med och införde tjänsten Pascal för dospaketerade läkemedel.

– Det är viktigt att förstå drivkrafterna utifrån de olika aktörernas perspektiv och vilka behov de fokuserar på. När journalsystemen kom var de till exempel främst utformade för att ersätta skrivmaskinen genom att dokumentera digitalt, men anteckningarna stannade på vårdcentralen eller kliniken där de skapades. Nu är det ju tänkt att vi ska dela information inte bara med kollegor och andra vårdgivare utan också med patienter via de nationella tjänsterna på 1177, vilket ställer helt andra krav. För att ta nästa steg, inte minst när det gäller delning av data, behövs ett tekniklyft som bland annat återspeglas i det omfattande arbete som flertalet regioner nu står inför med byte av vårdinformationssystem, konstaterar Karina Tellinger.

Genom åren har hon sett fokus i vårdens it-strategier förskjutas från grundläggande teknik för dokumentation, via e-hälsa och digitala invånartjänster, till utökad interoperabilitet och delning av data som stöd för en mer personcentrerad vård i linje med dagens pågående omställning till Nära vård.

– I internationellt perspektiv ligger vi långt fram med smarta tjänster för både invånare och medarbetare, men det innebär inte att vi kan luta oss tillbaka. Det finns mycket kvar att göra, till exempel för att vårdpersonal inte ska behöva dubbeldokumentera samma information i olika system, säger Karina Tellinger.

Ett annat område hon särskilt brinner för är att bättre involvera patienten som resurs i sin vård. Här ser hon stora möjligheter med egenmonitorering, alltså digitala tjänster där individer med hjälp av sensorer mäter exempelvis blodtryck, puls, glukoshalt och andra värden som görs tillgängliga för vården på distans. Det är något som Karina Tellinger arbetar med tillsammans med kollegor i flera regioner:

– Individens registrerade hälsodata blir alltmer intressanta att ha som underlag för såväl behandling och uppföljning som att jobba proaktivt med hälsoutveckling. Studier visar att patienter med kronisk sjukdom genom egenmonitoreringen upplever ökad livskvalitet samtidigt som vården avlastas från rutinundersökningar.